.

Ibland blir jag så besviken på vissa människor...
Men i själva verket är nog allt i grund och botten mitt eget fel...
Igår fick jag skrika av mig på FP,
men jag antar att det inte hade nån betydelse - för honom.
Men för mig känndes det lite som att det lättade i mitt hjärta.
Säger som N, Han kan väl i af säga förlåt?
Det känns som att allt det här tynger mig mer och mer för varje dag som går,
snart är nog ilska den enda känslan jag har kvar.
Jag vill inte vara sån här, för andras skull.
Men enligt vissa så är det som att det bara skadat två personer i familjen...
Neeej, inget har påverkat oss, inte alls.
Är så stolt över alla som orkar med mig,
är särskilt stolt över C.T.K som orkar med mitt semo humör varje dag,
mina hemska humörsvängningar....
Han låter mig alltid få dom kramar och kärlek jag behöver.
Är så glad att jag har två systrar jag kan prata med om allt,
speciellt om det här, ingen annan förstår som dom på just denna grej.
Brukar ibland försöka prata med min bror, men det kan vara lite svårt ibland..
Så har han kanske inte ännu fått känna på konsekvenserna med allt detta....
Tror även att han kommer påverkas på ett annat sätt än vad vi gjort...
Nej, nu orkar jag inte skriva mer, ville bara få ut lite från min hjärna.
Nästa gång jag åker till byn tänker jag då bo hos mommo & moffa.
Man får ju nästan självmordstankar av det där Dafgårds huset.