.

Jag vill bara bli helt frisk nu.
Det är inge kul längre.

Hoff. Inatt hade jag världens mardröm. Igen.
Alltid, alltid, alltid om vatten. Tsunami.
På senaste tiden innebär det också jordens undergång.
Vi är utomlands. Hela min familj. Det kommer en ganska
stor våg, men den tar nästan ingenting.
Jag ser att vattnet sjunker och förstår att en till mkt större
våg är på väg. Mycket riktigt.
Jag åker längst upp i hotellet där mina systrar och systerbarn är.
Tar lille herr S i famnen och ställer mig vid mina syskon,
vi alla håller om varandra. Alla vi skriker om hur mycket vi älskar
varandra. Jag håller så hårt i lille herr S, han ska inte få åka iväg med vattnet.
Vi klarade vågen. Vi börjar springa upp mot ett berg.
Det kommer en våg då och då, vi tar skydd, håller om varandra som
om det vore för sista gången. Vi klarar oss. Fortsätter springa.
Nu har massa andra människor också börjat springa mot berget.
Vi får samtal av by-grannarna. Ante hade dött i vågen. Vi blir förkrossade.
Men måste fortsätta så vi kan rädda oss själva.
Sen ringer mor och bror, dom hade också klarat sig och var också
på väg upp mot berget. Dom var bara en bit efter oss.
Jag, systrarna och dom två barnen kommer upp på beregt och
där är vi skyddade. By-grannen Josef kommer ensam upp utan sin
familj. Han var den enda som klarade sig.
Så säger han, Lisa, kolla...
Så kommer det fram en kille med världens största leénde. Jonas.
Han var lika gammal som då. Samma smile som alltid.
Han hade återvänt från himmelens land till våran jord.
Jag vaknade, för jag blev så chockad.
Saknar dig.