.

Den 17 augusti, datumet vi längtat så länge efter kom helt plötsligt
och det var dags att gå på ultraljudet för att se våran lilla skrutt för första gången.
Alla som varit där vet vilken lycka det är.
Jag ville hålla det hemligt så länge som möjligt, speciellt när man inte visste
om allt var bra med lillen eller inte. Jag tänkte att det kanske bara är något missbildat
som vi måste ta ut som ändå inte kommer bli en människa som kan leva,
kanske är den död, den kanske kommer sakna någon kroppsdel, ja allt har
då flugit genom mitt huvud. Och ju färre som visste om ju färre
skulle jag behöva berätta för att, nä, vi ska inte alls få en bebis.
Men många har ju stora käftar...lite irriterande för jag tycker att jag själv
skulle få bestämma vilka som skulle veta och vilka som inte behövde veta så snabbt.
Men det spelar ingen roll nu, men det gjorde mig irriterad då.

Hela sommaren när vi var i byn så ville syrrorna att jag skulle berätta för mommo och moffa.
Jag sa nej, att jag ska säga till dom när vi varit på ultraljudet så ska jag bara
sätta fram bilden på bordet så får dom veta på det viset.

Som sagt, 17 augusti kom. Ca 20 minuter innan vi ska dra iväg på ultraljudet
så ringer min äldsta syster och säger att dom också ska till sjukhuset nu.
Jag hör att allt inte är som det ska och jag tror först att någon av syrrans
ungar blivit allvarligt skadade.
-Det är mommo, hon har bara ramlat ihop.
Hon säger att dom tänkte ringa efter UL, men sa det nu eftersom jag
kanske måste skynda mig.
Jag sitter och sminkar mig och börjar störtböla, sen vägrar jag gråta
för jag vägrar tro att min älskade mommo ska iväg.

Ultraljudet var så himla kul, och våran baby hade t om alla sina fingrar.
Barnmorskan sa att hon hittade allt hon skulle se och jag blev såklart
ännu mera lycklig. Det var jobbigt att veta att mommo låg på sjukhuset men
jag tänkte att hon ska visst också få se den här bilden, hon ska ingenstanns!
Så jag kunde hålla minen uppe.

Direkt efter UL drog jag till akuten där mommo, moffa, mamma, mina syskon
och systers barn var. Jag grät och ville bara skaka om mommo och skrika VAKNA!
Det är svårt att se någon man älskar så mycket, som alltid varit frisk, bara ligga
medvetslös så där på ett sjukhus. Varför? Varför? Varför?
Hon skulle finnas kvar.
Dagen innan pratade jag med min yngsta syster och vi kom fram till att
det här blir mommos och moffas elfte barn-barnsbarn.

Jag har alltid hoppats på att mommo och moffa ska finnas kvar när
jag också får barn och när jag blev gravid och visste att mommo och moffa
finns så var jag så lycklig över att dom kommer träffa mitt barn också.
Jag tänkte att vi skulle ha dopet i Karesuando kyrka, det blir lättare för dom
att ta sig dit, sen tycker jag om den kyrkan,
och så var jag så glad över att då får min sambos föräldrar äntligen
träffa mommo. Jag tänkte att det är omöjligt att någon av dom skulle dö just nu.
För första gången tog jag livet för givet.

Mommo skulle hålla mitt barn och berätta om barnets personlighet, så som hon
gjorde med Saga och Silas. Hon skulle säga vem barnet var lik.
Jag skulle vara mycket i byn under min mammaledighet så att mitt barn
och mommo skulle få lika fin relation som hon har med Saga och Silas.
Jag önskade verkligen att mitt barn också skulle få träffa och lära känna
den här tanten som är så speciell. Klart jag ville att mitt barn skulle få
uppleva henne, hon som har betytt så mycket för mig, hela mitt liv.
Min mommo. En extra mamma, hennes hem, våran trygghet.
Hon var inte någon vanlig tant. Hon var helt egen.
Hon blev 86 år, pigg, en riktig krutgumma.
Hon längtade aldrig efter att somna in.
Hon önskade alltid att vi skulle få gå på älgjakten nästa år igen.
Hon hoppades alltid på ett år till i livet.
Lilla mommo, jag vet att du inte ville gå.
Vi hade så roligt ihop.
Men man ska väl gå när det är som roligast?
Hon slutade på topp.

Jag hann aldrig säga till dig att du skulle få ditt elfte barn-barnsbarn medans
du själv hade kunnat svara något tillbaka.
Men när du låg där på sjukhuset så berättade jag för dig att jag väntade barn.
Jag vet att du hörde. Jag är ledsen för det och kommer alltid ångra att jag inte
berättade det tidigare, jag tog ditt liv för givet.

Men du har svarat tillbaka till mig i en dröm.
Det tog några veckor innan du besökte mig i drömmarna.
I alla mina drömmar om dig efter din bortgång har du funnits med i drömmen
men aldrig pratat. Bara i en dröm.

Jag drömde att jag var hos er. Du stod vid köksbordet.
Jag kramade om dig och viskade i ditt öra att jag väntade barn.
Du kollade på mig, tog på min mage och sa att det kändes som om du hört det förut.
Det lät så bekant.
Det var inte en nyhet för dig.

Och i drömmen var det som menat då när jag sa det till dig på sjukhuset.
Det visste vi båda om.
Det lät bekant, du hade hört det förut.
Jag bekräftade för dig att det var påriktigt och inte en dröm.
Jag är så glad över att du kommer till mina drömmar.
Inatt var vi i Siikavuopio, jag flög fallskärm och vinkade till
dig när du satt inne i stugan och rotade i väskan efter mat att ge oss.

Älskade mommo.
Jag saknar dig så jäkla mycket.
Jag önskar verkligen du fanns kvar hos oss.
Jag vet inte när jag kommer acceptera att du inte finns kvar.
Några år till. Du skulle ju bli 100 år, minst.
Jag saknar dig så mycket och har ingen större lust att åka till Mertajärvi.





Och här är en bild på mig i v.21+5. Nu är jag i v. 24+5.
Ska försöka vara flitig och fota, men den här är den senaste bilden
jag lagt in på datorn än så länge.