Jag del 1.

Som sagt, söndag idag. På söndagar väntar man bara på
att det ska bli måndag och jobb igen. Väntedagen.
En del söndagar väntar man på att få sluta jobbet för att
få bli ledig på måndag. En väntedag.


Jag har funderat på mig själv här ett tag.
Jag har verkligen mått dåligt genom åren.
Tänk att jag själv inte visste om det då?
Jag har mått så dåligt över mig själv.
Jag var värdelös. En person helt utan värde.
Aaah, det gör ont i mig när jag tänker på mig själv
som barn/tonåring och vuxen som verkligen kände
sig värdelös. Jag ville inte vara det men innerst inne
visste jag att jag var det ändå. Jag spelade bra,
utåt verkade jag nog inte vara så värdelös.
Jobbigt bara att jag visste sanningen.

På dom senaste åren när jag har börjat förstå att
jag faktiskt inte mådde bra så mådde jag ännu sämre.
Jag märkte hur dåligt jag mådde och det gjorde mig ont.
Jag blev mer osäker än någonsin. Jag kände mig inte bra nånstans.
Jag var bara ingenting.
Jag pratade inte så mycket.
Vad hade jag att säga som skulle intressera andra?
Varför ska jag träffa folk? Ingen vill ju ändå träffa mig.
För det är inget speciellt med mig. Jag är ingen att träffa.
Jag ska bara lägga mig i sängen under täcket och släcka
alla lampor, ha ångest och gråta lungorna ur mig.
Ångest över allt.

Just nu är jag mer lycklig i mig själv än någonsin.
Det kan fortfarande vara upp och ner.
Men nu, äntligen känns det som att jag är påväg att bli stabil.
Som alltid, så är det ännu en bit kvar.
Det går inte att trolla bort.

Jag kommer skriva mer om det här.
För jag måste få skriva av mig i vanlig ordning.
Direkt jag bara skriver om det här så
känner jag mig ledsen och nedstämd.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0