.

Vi har vart på språng hela dagen (!) och kom hem för typ 1 timme sen. Gossen somnade vid 18 tiden då han sovit jättelite på dagen. Här hemma har han fått matt, blivit bytt på, fått på sin pyamas och fått mysa med sin mamma och pappa en sväng innan han slocknade igen. Han är såå älskad av många och många gånger håller jag honom i min famn och bara kramar om honom och nästan gråter för att jag älskar han så mycket och samtidigt känner oro. Tänk om något skulle hända min vackra son, då kramar jag om honom ändå hårdare och vill hålla han i min famn för evigt så jag kan skydda honom mot allt ont jag har makt över. Speciellt när han sovit länge, då börjar jag sakna honom så mycket när han väl vaknat. Kärleken till sitt/sina barn är så stark. Känns som att jag ibland ska gå sönder för det svämmar över. Finns inga ord som kan beskriva det underbara bandet man har till sitt barn. Man är verkligen beredd att offra allt för dom små liven.

Och ännu oroligare har jag blivit sen i förrgår kväll. Jag kom och la mig i sängen, Charlie sov och så fick han slemm/dreggel i halsen och det lät som att han var påväg att kvävas. Jag flög upp ur sängen med Charlie i famnen, donkade honom på rumpan, skrek till Tony och han kom till oss snabbare än blixten och undrade vad som hände. Jag fortsatte slå på rumpan ett tag, skräckslagen och vände hans ansikte mot mig och var rädd att han skulle vara blå, jag hann tänka att allt är för bra för att vara sant, han kommer dö och var nära på att vända honom uppochner (varför kan man fråga sig) men då blev allt bra. Massa dreggel kom ut, jag kramade gossen, blev lättad, började gråta och skakade i både händer och ben. Modersinstinkten är det då inget fel på. Sen kanske det inte var lika dramatiskt som jag upplevde det. Grejen var den att jag just låg och tänkte på plötslig spädbarnsdöd (tänker nog på det varje kväll) så börjar grabben låta sådär...fy fan säger jag bara! Mammahjärtat blöder av blotta tanken på att något ska hända.

Han sover så gott lillen.