.

Ett år sen du stilla och vackert somnade in. Tack för att jag fick vara med dig din sista stund här på jorden. Jag kan inte fatta att det redan gått ett år. Samtidigt som det känns som om det var evigheter sen jag fick träffa dig. Och det är det ju. Jag saknar dig så mycket i mitt liv fina mommo. Jag älskar dig.


Nu till något annat.
I am so fucking lost!

Jag vet inte vem jag är.
Allt som hänt i mitt liv och format mig till den jag är idag, det är ju jag. Lisa. Jag vet det. Men jag kan inte skilja på vem som är medberoende-lisa, adhd-lisa och lisa-lisa. Det är skitjobbigt. Gör jag så här för att jag (troligtvis) har adhd? Gör jag det här för att jag är/var (en del saker finns alltid kvar) medberoende? Eller är det här jag, lisa-lisa, mina egna personliga gener som gör si och så. Jag-vet-inte! Vad är mitt inre som hade funnits om jag inte var medberoende eller haft adhd? Har jag ens adhd eller är det snarlikt med medberoende-symptomen eller har jag blivit som en person med adhd pga trauma i mitt liv? Jag vill hitta mig själv bakom allt det här. Jag känner mig bara som en vandrande diagnos som inte är ett jävla skit utan det. Hade inte medberoendet och adhd funnits i mig så hade jag varit levande död känns det som. Fattar ni? Nää, det tvivlar jag på. Just nu förstör det här bara för mig och jag vill veta hur jag ska göra för att ha mer kontroll över det.

God natt.

Hittade en bra länk om adhd där det beskrivs tydligt om hur vardagen kan vara för en person med adhd. Jag ville nästan gråta.