.

Tja!
Jag vet att min blogg är urdålig och svintrist well, that's me :p

Jag har funderat på en sak länge nu...

När man var liten fick man alltid höra att ens kompisar alltid blev så tuff när man var med mig. Eller att jag blev elak när jag var med en viss person (tänker inte på nån speciell).

Men nu i vuxen ålder blir jag fortfarande på ett visst sätt när jag är med olika personer.

Är jag konstig och osäker och "väljer" en viss personlighet?

Eller, så som jag tänker:

Att en del människor lockar fram olika sidor hos mig.

Ett exempel. Jag är ju inte på samma sätt med någon annan som när jag är med mina syrror! Med dom kan jag vara mig själv all-in hela tiden.

Jag är alltid mig själv men inte alltid till 100%.

Med vissa som kanske inte känns så lättsamma och öppna, så drar jag mig också tillbaka lite. Håller igen. Jag undrar om det passar sig att säga vissa saker eller inte. Man vill ju inte skrämma någon med sitt sjuka sätt, haha.

Med en del människor som man bara klickar med är det så skönt att umgås med. När man kan säga nästan vad som helst utan att behöva tänka, oj, tyckte han/hon att jag är totalt utvecklingsförstörd nu...? Nä, personen är minst lika sargad så det gjorde nog inget att jag sa så, blire ist :)

Jag känner ibland att det är farligt att öppna käften...för jag har såå många tankar som inte är helt genomtänkta/färdiga. Så säger jag något och missar (oftast glömmer, JA glömmer, på sant) kanske en viktig poäng i det jag sagt och då kan det jag sa bli HELT fel. Det kan nästan bli en osanning, haha!

Nä, nu kom jag inte fram till något vettigt, inte helt ovanligt.

Hade behövt sortera och organisera alla mina tankar... Hur fan gör man det!?

Nu ska jag bada innan det blir översvämmning i toan. Tja!

Jag och min valp på promenix igår: