Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Kanske dags att stiga upp...
Egentligen har jag bara lust till att ligga i sängen idag. Böla och tycka synd om mig själv.
Jag måste säga att jag är förbannad och irriterad över att det hänt så mycket onödigt strunt sen jag var i v. 20 och gjorde UL. Det började med att mommo lämnade oss. Sen avlöste det ena det andra. Jag har varit stark, sett framåt, kämpat med att se det ljusa i livet och haft ett jävligt bra tålamod med vissa grejer. Jag har tänkt att jag kan inte göra något åt saken och bara kunnat göra det bästa utav situationen. Jag vet att livet är en pina ibland och man får ta många smällar då och då. Men inte just nu! Varför exakt just nu? Varför visade sig helvetet samma dag som vi längtat efter, varför i helvete blev mommo sjuk dagen då vi var på UL? Varför är det så mycket just nu när jag väntar mitt första barn? Värsta och bästa tiden i mitt liv. Jag känner att, när som helst i livet, men inte nu. Händer det för att jag ska bli mer härdad? Kommer det hända något med barnet? Ska jag sen skämmas över att jag gnäller över det här när det kommer hända värre grejer sen? Är det därför jag haft turen att få en lättsam graviditet? Jag tar inget för givet nu och är beredd på att vad som helst kan hända. Inte för att vara negativ utan för att vara realistisk och inte tro att det nu är frid och fröjd. Är det inte nog med att livet ska förändras drastiskt med ett barn? Räcker det inte med alla känslorna som redan finns kring barnet? En del dagar blir såhär jobbiga, jag vill bara gråta men har svårt att göra det. Jag vet att livet är så här ibland och jag tycker att jag skött mig bra, all skit + att vara gravid. Det jag menar är att jag så gärna hade velat ha mer lugn runt omkring mig nu när jag väntar barn. Den här tiden skulle innehålla mer lycka än olycka. Jag känner mig så besviken på allt som var tvungen att ske just nu. Jag känner inte såhär hela tiden men en del dagar har jag svårt att tänka på annat och jag blir arg. Jag blir arg för jag vill vara en stark och trygg mamma, inte bräcklig av allt som jag inte kan göra något åt. Jag har panik och det känns som att jag bryter ihop snart. Strömmen blir för stark...drömmen ni vet.

Det enda jag vill just nu är att ta det jävligt lugnt, slippa småtjaffs och irriterande människor som gör mig väldigt lättretlig just nu. Jag tål inte alla just nu. En del som själva väntat barn vore veta hur det är och tänka på hur dom själva ville bli behandlade då. Nästa gång jag känner nån som är gravid vet jag hur jag ska vara för att vara snäll och underlätta vardagen för den. Då kommer jag ju veta vad personen går igenom.
Jag tycker själv att jag varit stark nu den här tiden. När jag egentligen bara ville tänka på barnet. Men det har gått bra ändå. Jag har varit stark och klarat mig bra, mitt största stöd har varit min sambo samtidigt som det känns som att jag gått ensam en del. Men snälla. Nu dom sista dagarna/veckorna vill jag så gärna enbart ha LUGN OCH RO! Jag vill bara finnas till och inte ha några större måsten eller småstrunt att oroa mig för. Jag vill ligga och läsa, hälsa på nån, bli påhälsad, laga lite mat, städa, skriva, fotografera, kramas lite extra med min man och inte ha något annat än bebisen att oroa mig för. Jag vill jätte gärna slippa allt onödigt när ungen kommer. Då ska allt vara klart och då vill jag bara finnas där för mitt nyfödda barn. Det kommer ta nog mycket av min energi. Jag vill bara mysa med min nya familj då och att inget annat runt omkring ska få störa våran första tid som familj. Jag vill inte att vårat barn kommer till världen till en mamma som håller på att bryta ihop.

Se, jag kan visst gråta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0