dagens sista.

Jaa... vad skulle jag ta mig till utan dig min älskling ?
Hur du orkar med mig och mitt humör undrar jag.
Allt är så uppochner just nu i min hjärna.
Det har bara tagit stopp.
Förut hanterade man visst såna här situationer
på ett helt annat sätt, det lätta sättet.
Jag är glad över att jag lärt mig det enda och det rätta sättet nu.
Och det är jävligt svårt för mig.
Jag är visst en känslig person och det vill jag egentligen inte vara,
så jag längtar tillbaka till det där lätta sättet,
då slapp man ta itu med vissa känslor och då mådde man
bättre på något sätt. Men förr eller senare måste man ta itu med saker,
fast det kan vara svårt och jag tror att det bara blir svårare med tiden.
Då tyckte jag att det inte var något, men nu ser jag och förstår mina reaktioner...
Tony kom som en räddande ängel till mig.
Men det värsta är att om det går snett igen
så vet jag att jag är tillbaka där igen, det är skrämmande men
på något sätt känns det även som en lättnad ?
Som att ,då finns det någon som tar emot mig om jag faller,
någon som aldrig sviker...
Hemsk tanke, men det är min tanke och min verklighet.
Kan man ens förvänta sig något annat av mig ?

Jag uppskattar 0 kommentarer om detta inlägg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0