.

ringde min mor ikväll, skule bara fråga en sak..
jag behövde nämnligen lite blod...
så blev hon arg på mig och skrek och svor att jag är adopterad ! ! !
jag blev så fruktansvärt lessen... visste inte vad jag skullle ta mig till !?
det känns som att jag är en 20 årig lögn...
tyckte väl att det var konstigt att hon bara hade "dagen du födde" album
på nina, lotta och sebbe.... tidigare fick man höra:
-men kameran var sönder just då, inte visste väl vi att du skulle komma just den 14 augusti...
och hur många fejk kalas har jag inte haft då?
allt jag trodde jag hade, har jag inte !
allt är bara fejk !
tror ingen kan förstå hur jag känner nu, vilket svek !
jag menar, hur många gånger jar inte jag frågat om jag är adopterad?

vilka har vetat om de?
varför har ingen sagt något?
de känns ju värre nu... hade de inte vart bättre dom jag fått veta de på engång?
är de därför jag haft drömmar om att jag är i utlandet och bara gråter och gråter?
varför sa mamma inget då när jag berättade om dessa drömmar, som troligen var minnen...
minnen från mitt riktiga liv..
jag tycker min "mamma" är en tjuv som drog mig från mitt riktiga liv,
visst, jag har fått tak över huvudet och mat för dagen,
men de kanske är billigare med kläder i mitt hemland?
kanske bättre mat, eller då kanske jag fått knycka min egen mat,
har alltid velat göra som Alladin, knycka ett äpple och bröd för dagen på en liten marknad...
nej nej, alla mina drömmar har ni tagit ifrån mig, Kära Mor och Far...