.

Så här är det.
När man är en kvinna och blöder, då tycker jag att
man får äta gottigott just därför för att man blöder.
Man får även skippa träningen om man känner för det.
För det gör inget.
En blödade kvinna ska ligga i soffan och oja sig för sina smärtor.
Och hon har rätt till att vara arg och deprimerad för allt och inget.
Det är nästan så att hon slipper be om ursäkt, om hon känner för det.
Hon får skrika, gråta, bråka med sin man hur mycket som hellst utan
att mannen ska få beklaga sig över henne. Han ska stå där som en
mur och ta emot allt, han ska finnas som ett extra stort stöd under den
här perioden i månaden. Han ska trösta och inte säga emot.
Nu ska han inte bara behandla henne som prinsessa, nu är hon
en drottning som behöver få choklad fast det inte är lördag.
Han ska hålla med henne om hur jävligt allt är. Han får fortfarande inte säga emot.
Allt är ett rent helvete. Hon vet det. Han vet det.
Men hon måste få ut sina känslor som blir så överdrivet dramatiska just då.
Han får inte säga att hon bara känner så för att hon blöder.
Hennes känslor är äkta. Just då. Fast hon vet vad det beror på.
Hon vet att hon blir en riktig dramaqueen när hon löper.
Hon vet det nånstanns bakom alla hormoner som är skogstokiga.
Men han får inte säga det.
Det är förbjudet.
Om han ändå, mot förmodan säger det så är det lika med att
knacka på en långt vilande vulkan som behöver få ett utbrott.
Ett utbrott som kommer bli så stort så det kommer stå på alla löpsedlar.
Det blir ett brinnande helvete på jorden.
Och de är det sista han vill. Det räcker redan med det som är...
Låt henne vara.
Älska henne extra mycket den veckan.
Ja, hon kommer gråta, bråka, skrika och vara deppig ändå.
Men hon kanske blir lite mildare med en extra dos kärlek.