Svart.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag känner mig så tom.
Vad finns det att säga när någon man
älskar högt upp till skyarna och ser upp till bara försvinner?
Vad gör man när någon viktig person bara försvinner från ens liv så där?
Inget är som det ska.
Inget känns som det brukar.
Jag kan inte förstå att du har somnat in.
Varför?
Varför måste livet ha ett slut?
Jag är förbannad på att livet har sin gång.
Jag vet att alla måste dö.
Det är det enda måstet vi har här i livet.
Men ändå.
Du fick inte gå.
Du skulle stanna kvar här med oss.
Du är en ängel, men passar ändå bättre här nere på jorden med oss.
Jag vill vakna från den här mardrömmen nu!
Jag kan fan inte tänka mig mitt liv utan dig!
Jag kan inte förstå hur jag ska orka fortsätta leva när
jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa dig i detta jordliv.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
Ångest.
Du har alltid funnits och skulle alltid finnas.
Du skulle bli minst 100 år.
Jag har haft ångest för den här dagen så länge jag kan minnas.
Där låg jag, 7 år gammal i sängen, försökte sova men det tog
alltid så länge för jag hade ångest över att Du eller moffa kanske
skulle dö under natten, ni var ju så gamla. Då dör man.
Klart jag var rädd att mista våran största trygghet i livet.
Ni har alltid funnits där för oss.
Aldrig att ni nekat att hjälpa oss med allt ni kunnat.
Erat hem var och är vårat hem.
Hos er var vi trygga.
Mommo, jag vet att jag inte ska vara arg. Jag vet det.
Men jag är det ändå.
Jag kan ännu inte riktigt ta in att du är borta från jordlivet.
Jag vill inte ta i verkligheten just nu.
Den får sväva runt mig några dagar till.
Jag vet att jag skjuter upp det, men vad gör väl de?
Sanningen kommer komma ikapp mig.
Snart måste jag börja inse att livet ibland är svårt och att
det ibland är ett rent helvete.
Mommo, du är den mest underbara människa jag någonsin har träffat.
Du har gett alla så mycket.
Jag är så otroligt tacksam över att jag har fått ha dig i mitt liv.
Du är den vackraste människa som någonsin har vandrat på jorden mommo.
Inom kort ska jag skriva en ljus historia om våran underbara mommo.
Men jag har inte kommit dit ännu.
Jag vet att det här inlägget är väldigt mörkt, dystert och egoistiskt.
Det är så här jag känner just nu.
Sov i ro älskade mommo, aldrig ska jag sluta älska eller längta efter dig ♥
Din bortgång kommer jag alltid sörja.
Jag känner mig så tom.
Vad finns det att säga när någon man
älskar högt upp till skyarna och ser upp till bara försvinner?
Vad gör man när någon viktig person bara försvinner från ens liv så där?
Inget är som det ska.
Inget känns som det brukar.
Jag kan inte förstå att du har somnat in.
Varför?
Varför måste livet ha ett slut?
Jag är förbannad på att livet har sin gång.
Jag vet att alla måste dö.
Det är det enda måstet vi har här i livet.
Men ändå.
Du fick inte gå.
Du skulle stanna kvar här med oss.
Du är en ängel, men passar ändå bättre här nere på jorden med oss.
Jag vill vakna från den här mardrömmen nu!
Jag kan fan inte tänka mig mitt liv utan dig!
Jag kan inte förstå hur jag ska orka fortsätta leva när
jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa dig i detta jordliv.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
Ångest.
Du har alltid funnits och skulle alltid finnas.
Du skulle bli minst 100 år.
Jag har haft ångest för den här dagen så länge jag kan minnas.
Där låg jag, 7 år gammal i sängen, försökte sova men det tog
alltid så länge för jag hade ångest över att Du eller moffa kanske
skulle dö under natten, ni var ju så gamla. Då dör man.
Klart jag var rädd att mista våran största trygghet i livet.
Ni har alltid funnits där för oss.
Aldrig att ni nekat att hjälpa oss med allt ni kunnat.
Erat hem var och är vårat hem.
Hos er var vi trygga.
Mommo, jag vet att jag inte ska vara arg. Jag vet det.
Men jag är det ändå.
Jag kan ännu inte riktigt ta in att du är borta från jordlivet.
Jag vill inte ta i verkligheten just nu.
Den får sväva runt mig några dagar till.
Jag vet att jag skjuter upp det, men vad gör väl de?
Sanningen kommer komma ikapp mig.
Snart måste jag börja inse att livet ibland är svårt och att
det ibland är ett rent helvete.
Mommo, du är den mest underbara människa jag någonsin har träffat.
Du har gett alla så mycket.
Jag är så otroligt tacksam över att jag har fått ha dig i mitt liv.
Du är den vackraste människa som någonsin har vandrat på jorden mommo.
Inom kort ska jag skriva en ljus historia om våran underbara mommo.
Men jag har inte kommit dit ännu.
Jag vet att det här inlägget är väldigt mörkt, dystert och egoistiskt.
Det är så här jag känner just nu.
Sov i ro älskade mommo, aldrig ska jag sluta älska eller längta efter dig ♥
Din bortgång kommer jag alltid sörja.
Kommentarer
Postat av: mamma
bra att skriva av sig, förstår att du känner ilska mot "livets" gång, det gör jag med- känner precis som du...
Postat av: nina
ja..jag tror mommo gärna levt till 100, inte ville hon gå nu inte när det var så roligt! våran älskade mommo.
Postat av: mmama igen
ditt inlägg var inte bara argt o egoistiskt, den strålar av värme och kärlek, kärleken till er älskade mommo
Postat av: Rebecka'
Fin & sjukt bra blogg sötnos! :) i like it'
Postat av: lisen
jaa. det hade hon nog nina...
tack mamma.
älskar er.
Trackback
