Tack och tankar.
Verkligen skitkul och det uppskattas ska jag tala om för er.
Det är kul och intressant att se hur olika vi alla är och hur
olika man tycker och ser på en så vardaglig sak som förlossning, som
ändå blir så himla unikt från person till person.
Av att läsa era kommentarer så ser man bara där vilka man är mer
lik i sättet och vilka som man är mindre lik.
Himla kul.
Tack vare era svar känns det bra fast jag inte gick på utbildningen.
För mig känns det bättre att höra sånt här från "verkliga" människor som
finns i min närhet än att lyssna på hur det KAN vara för någon och bla bla bla.
Jag har läst den där boken "vänta barn" som man får av bm och där
tyckte jag det stod mycket bra tänkvärda saker.
Men jag kommer läsa mer för att inte bli helt chockad när det är dags.
Jag har ingen lust att googla på förlossning och råka komma till någon
som skrivit om hur hemskt det är, komplikationer och andra hemska grejer.
För då tror jag det är lätt att det fastnar så kanske jag bara tänker på det hemska
när jag ligger där och ungen ska ut. Jag förstår ju att det inte är mysigt eller
speciellt kul när det lilla hålet blir stort som ett barn, haha, rena rama slakten.
Men det är ju en smärta som för med sig något gott.
Jag har en positiv syn på förlossningen och känner mig inte rädd för den.
Jag tror min inställning spelar stor roll, som det gör i allt annat jag tar mig till.
Går jag omkring och tänker det värsta så blir nog förlossningen hemsk för mig.
Klart det kan gå fruktansvärt snett och jag har tänkt på allt möjligt som kan
hända, bara för att jag inte sen ska tänka "så här skulle det ju inte vara, jag hade
föreställt mig att det skulle bli så, så och så." Jag menar, jag kanske inte
ens kommer föda ut barnet, barnet kanske måste ut med kejsarsnitt t ex.
Så jag inte ska känna mig snuvad på att jag ville ha det på ett helt annat sätt egentligen.
Men störst vikt lägger jag ändå på att det kommer gå bra,
samtidigt som man inte ska ta något för givet. Man måste vara realistisk också.
Visst är jag nervös och det känns sjukt att en människa ska komma ut från min
murra och det kommer väl göra rätt så ont.
Men när jag tänker på dagen då ungen ska ut tänker jag på hur stark jag är,
att kvinnans kropp är skapt för att föda barn,
att det kommer göra ont, att jag kommer vändas ut och in men den starkaste
bilden är när jag tänker på att för första gången få hålla skrutten i famnen som
så länge växt i mig.
Det jag också tänker mycket på är efter att ungen kommit ut.
Jag tänker på mitt stackars underliv som inte kommer vara sig likt(?)
Kul att typ få en ny mutta i dåligt skick.
Tänker på att det kommer göra ont att gå på toa ett tag. Rädd för att jag
ska behöva sys, där säger jag AJ. Jag har svårt för att ta ett blodprov i fingret
för det är så äckligt men en käftsmäll tar jag mycket lättare på.
Jag tänker på tiden efteråt och det är mer skrämmande för mig än
självaste förlossningen. Jag hatar i vanliga fall mens och undrar och irriterar
mig över att jag ska blöda länge från mitt sönderexploderade underliv.
Jag tänker på hur ont det kommer göra att sitta ner.
Ja, men sånt känner jag mig irri på.
Bara för att jag skriver det här nu så behöver ni inte tro att jag går
och tänker på det hela tiden och är irrterad över det jämt och ständigt.
Det är tankar som finns där. Som jag tycker, för mig, måste tänkas.
Jag tänker också på när vi åker hem från BB.
Det är DÅ det börjar.
Jag och T undrade som vad gör vi när vi kommer hem?
Hmm, kanske byter en bajsblöja och matar ungen...?
Känns som att vi kommer sitta i soffan, kolla på varann,
inte säga många ord, en kommer säkert "hålla vakt" på lillen hela tiden om
den andra måste på toa eller kanske fixa lite krubb, jag vet att T kommer
vara på det sättet att bebisen inte kommer få vara ensam en sekund till en början.
Han kommer vara nojigare än mig.
Inte kommer vi våga peta på lillen i onödan och så kommer vi flyga upp när h-n börjar grina.
Haha, jag kan se det framför mig.
Det är ju där det blir verklighet och så jäkla knas :D
Vi kommer (förhoppningsvis) komma hem med ett barn. Vårat barn.
Vi ska få ett helt nytt liv och lära oss att leva på ett nytt sätt.
Helt galet!
Men jag gillar utmaningar och tycker det ska bli så jävla kul!
Nu kan ni gärna få svara på frågor igen.
Vad gjorde ni när ni kom hem från BB med erat nyfödda barn?
Hur tänkte ni? Man gör säkert massa knas den
första tiden och det vill jag gärna höra om :D
Sånt som ni nu efteråt kan tänka på och skratta och ha kul åt.
Nu skulle jag bara tacka för kommetarerna så skrev jag en
hel novell istället.
När vi kom hem med E så tänkte jag mest.. Är han verkligen våran nu? Släppte dom verkligen hem mig med ett barn?!
Sen var vi mest hemma och mös den första tiden, låg i sänhen med E mellan oss och bara glodde.
Med andra barnet kan man inte mysa på samma sätt. Där blir det vardag direkt
Ja du ska bl.a. Ringa syster Nina och säga att ni är hemma och att Nina får komma nu om hon inte redan är i lägenheten...... Det är jättekonstigt att komma hem med sitt första barn, men du är ju iaf van vid bebisar nu så dET KOMMER INTE KÄNNAS HELT OVERKLIGT FÖR oj råkade trycka på caps lock dig som det gjorde för mig jag hade ju knappt sett en baby sen sebbe var liten. Då ville jag att vi skulle vara ensamma första veckan så vi liksom skulle lära oss och lära känna den lilla trollungen. Men det gäller som sagt inte för dig du får icke förbjuda moster Nina att hälsa på
SV: Ja, man tänker att man bara ska ligga och ta de lugnt och mysa... Så de är verkligen så också?
Nina, fast jag är lite van vid bebisar så känner jag tyvärr att även jag vill bara vara med oss 3 själva några dagar. Så du får snällt vänta :p känns nästan som att jag kommer va tvungen att ha hemlig adress när ungen kommer :p
Klart att ni ska va ensamma det förstår även jag:p men jag vill komma o se på babyn lite sen ska jag lämna er ifred tills du lärt dig jonglera med bebisar
Sv: vill å vill :) här är de jag som bestämmer när nån får komma och se babyn :p först ska både jag å tonne kunna jonglera å trixa bebis innan nån kommer. För fasen nina, tänk på när du var gravvo, man fick inte ens peta på din mage....
Hahahaha roliga ni är, du och din syster.
Och Nina, fick man inte ens röra din preggomagge? why not? Public domain när man är gravid ju.
;p
Eftersom att jag varit rätt ensam på BB så ville jag jättegärna att folk skulle kommaa och hälsa på och titta på bebban.
När vi kom till stan från Gve åkte vi till mamma och pappa och hämtade hunden och åt mat och min mamma myste på med Leo en stund.
Sen kom vi hem och bara myste i soffan framför film och bara va.
Sen dan efter redan kom det folk och kikade på lillen. Men alla är ju olika.
Men jag var less på att vara ensam och ville bara visa upp honom.
Och man är ju som lite trött efter förlossning och sådant så folk stannar faktiskt inte hur länge som helst heller för dom vet att man måste vila. Och somnar man medan dom är där så vem bryr sig.:)
Det gick toklätt att få ett liv med lillen.
Sen var jag också van vid barn sen innan så på BB frågade dom om jag jobbat med barn ( liiite stolt var jag, därför jag skryter ;p ) så det gick bra med att lära sig att man kan röra i den lilla utan att han går sönder osv.
Gudars.. Nu vill jag också ha en till bebis...
Jag kommer såväl ihåg när jag och Tobbe kom hem med Melwin, vi bar in honom i bilbarnstolen och ställde den på köksbordet, sen bara..jaha! så nu då? ska vi bara stå och glo på han och varandra tills han vaknar eller?? :D Det kändes så jäkla sjukt! :)
Jag frågade tom personalen på BB om dom verkligen skulle släppa hem oss med en bäbis och lita på att vi faktiskt klarar av att ta hand om honom :)
Sen kunde jag inte sova på hela första natten hemma, jag började tvätta kläder mitt i natten för att hålla mig vaken eftersom jag var helt säker på att han skulle sluta andas om jag somnade (Tobbe sov dock som en liten gris) :D
Men det går mycket fortare än man tror att komma in i föräldrarollen, bara efter några dagar så känner man sig mycket säkrare på allt, så det går prima fint ska du se.
Varför ser man inte att det är jag som skrivit inlägget igår kväll. Jaja hoppas du såg på nå vänster att det var jag :)
Sv Julia: Jag vet inte varför de inte syntes att det var du, du kanske glömde skriva ditt namn? Men jag fattade att det var du ändå :)
Haha, ja vi syskon emellan kan säga lite vad som helst tillvarann utan att det blir större gnabb :p
Så du var så snabb, verkligen olika hur man känner för de där :) Får man fråga varför du var så länge på bb och varför du var ensam så mycket? :/ På så vis kan jag förstå att man absolut inte vill bara vara ensam...
Klart du ska skryta när du får höra så där fint redan på bb :) Du måste växt några centimeter :)
Sv Li: Hahaha, precis så jag kan tänka mig att det blir, bah, jaha, nu då...? Och börja tvätta mitt i natten,hahaha! man tycker ju att det är DU som skulle behövt vila :p Det ska bli så himla spännande just det där när man kommer hem och se vad vi kommer göra och hur man är som MAMMA, shit! Vi får se hur det går :)
Skulle vara kul och ha en dold kamera inmoterad när man kommer hem, hehe.
Mitt namn ville väl bara inte synas. ;b
Leo föddes på En måndag kväll och jag sprack så mycket att dom var tvungen att söva ner mig och ta mig till operation för att sy ( hann träffa Leonard en timma knappt innan jag blev nersövd) och eftersom det vart så stort så ville dom ha mig där tills jag kackat och sen för att se att det läkt ordentligt. Men dom sa att på fredagen får jag troligtvis åka hem. Men till fredagen hade lillen gått ner precis de 10 procenten från födelsevikten som de får gå ner så då vart vi kvar där och jag fick intensivamma. Mina boobs hade ju inte riktigt kommit igång där på bb för jag stressade lite över det (den kvällen vi kom hem och jag slappnade av ordentligt rann mjölken till, jag lovar. Shit.). Så då vart vi kvar till lördagen. Och då hade Leo ökat i vikt med typ ett halvt kilo om inte mer. Kommer inte riktigt ihåg. Men mycket var det.
Och varför jag var ensam var för att F fick spunk av att vara på bb. Han bara trampade runt och runt och var rastlös och så ville han spara de tio dagarna man får när barnet föds för att vara hemma, så han åkte och jobbade två dagar och kom sedan tillbaka.
Nu vart det väl lilla romanen till svar ;b
Det är så olika det där, eftersom vi var på Neo i 12 dagar så längtade jag efter folk så när vi kom hem så bjöd vi hit folk i omgångar, Josef familj är stor och många vänner ville också komma. Det var fantastiskt att visa upp dom, man var så stolt.
Efter 12 dagar så hade vi ju hunnit vara själv med gossarna ganska mycket men det var så skönt att komma hem med sina barn! Det var liksom då jag kunde slappna av och börja njuta av mammalivet på riktigt! :)
Sv Julia: Okej... Trist, men man vet ju aldrig vad som händer. Jag hade inte velat att T skulle "slösa" 10 dagarna till att vara på bb, hade också velat att dom skulle spenderas hemma istället ifall det blir så att jag också måste stanna längre än "vanligt". Så vad bra att du skrev det annars hade det vart en självklarhet för mig att han skulle vara med mig på bb :) Och OM det blir så att jag måste vara kvar längre än väntat så tänker jag tvinga dit mig folk :)
Sv Sandra: Ja, det kan jag förstå. 12 dagar på ett tråkigt sjukhus kan ju inte vara kul. Ja, det är väl säkert i hemmet det blir mer påriktigt, kan jag tänka mig :)
