.

Jag tänker nästan varje dag på min barndom.
Det är en del av mig. Ibland känner jag mig så vilsen.
Men inte på samma sätt som förut.
För några år sen visste jag ingenting.
Jag tror inte ens att jag visste att pappa var alkoholist.
Jag har ett svagt minne av att min storesyster,
efter ett fylle-utbrott av min far, säger att:
-Han är ju alkoholist!
Jag minns hur jag började fundera över det.
Och säger... jaaa...
Jag tänker, ja, det är ju det han är.
Det hade aldrig slagit mig förut.
Fast han alltid druckit. Okontrollerat. Destruktivt.
Det är klart att jag älskar honom ändå.
Han är ju min pappa.
Men jag känner inte att jag måste träffa han.
Jag behöver inte ringa och fråga hur han mår.
Jag tycker synd om dig.
Jag tycker det är hemskt att din pappa var likadan.
Jag tycker det är synd att du har upplevt det vi har fått
gå igenom. Jag tycker det är synd att du blev likadan.
Visst är det hemskt och orättvist, men ingen ursäkt.
Det som jag tycker är det allra värsta är att du
skadade dig på din arbetsplats som snickare.
Det är där jag känner mest för dig.
Du hade ett jobb i Norge, som du var riktigt bra på,
du tjänade bra med pengar. Du ramlade och skadade
dig så du aldrig mer kunde jobba med det du var så bra på.
Det är det jag tycker är det värsta.
Jag önskar att det aldrig hade hänt.
Du hade hellre fått vara en full gubbe, som jobbade och tjänade
pengar än det du blivit idag. Det gör ont i mig att
detta hände dig. Men du har ändå ingen rätt att behandla
din familj hur som hellst. Bara för att ditt liv blev som det blev.
Tänk om det var karma?
Tänk om det aldrig hänt om du behandlat dig själv
och oss som älskar dig väl. Tänk om du hade tagit
vara på det du hade. Tänk om du inte hade förstört det.
Jag tror att synden straffar sig själv.
What goes around comes around.
Ta en titt på din far. Hur gick det för honom?
Var inte han också ganska ensam tillslut?
Inget illa menat, men bara som exempel.
Må du vila i frid .

När jag gick gymnasiet var det en klasskompis
som ofta sa till mig,
-Hur är det? Det ser ut som att du bär på jordens bekymmer.

Det kanske jag gjorde. Det syntes nog. På hela mig.

Men då visste jag inte om det.
Jag visste inte att det som hände i mitt hem fick
mig att må så dålig. Jag visste inte att det var
därför jag kände mig så värdelös.
Jag visste inte att det var därför min skola gick åt helvete,
att det var därför jag festade som en vilde,
jag trodde att jag var dålig, för att jag var född sån.
Jag trodde även att allt dåligt som hände var på grund av mig.
När jag försökte stoppa ett bråk så blev det värre.
Det var mitt fel. Hade jag inte sagt något hade det aldrig hänt.
Jag klandrade mig själv för allt dåligt som hände.
Tänk att man kan leva så här utan att veta varför
man mår så dåligt.
Tänk att jag inte ens visste att jag mådde dåligt.
Tänk att jag vet det först nu.
Tänk att jag först nu fått förklaring på varför jag
gjort som jag gjort genom åren.
Då fattade jag ingenting. Jag levde i det.
Jag kanske trodde det var normalt. Jag vet inte.
Det var mitt liv och jag kan aldrig ändra på det som hänt.
Jag kan bara slicka mina sår och acceptera det.
Och det har jag gjort. Accepterat det.
Jag önskar jag kunde ta hem alla barn till mig som far
illa av att deras föräldrar/er är missbrukare.
Det är personer som verkligen kan förstöra och förgöra andra människor.
Det är människor som sliter sönder andra, bit efter bit.
Tills man känner sig så meningslös som missbrukaren vill
att man ska känna sig. Jag kommer aldrig känna mig
god nog i min fars ögon. När jag var liten ville jag bli
advokat, för han ville att jag skulle bli det.
För jag var så bra på att göra så att mamma och pappa
försonades, dagen (eller dagarna) efter.

När mamma och vi hade förlåtit honom för att han var
dum för att han varit full så låg vi alla i sängen brevid varandra,
älskade varandra och dom gångerna var jag så glad.
Vi var en lycklig familj, med en pappa.


Jag skriver om det här för att jag behöver göra det för mig själv.
Är jag hemsk som hänger ut min pappa på det här sättet?
Det tycker jag inte. Med tanke på hur min barndom han gett mig
så tycker jag att det finns värre saker jag hade kunnat göra mot honom.
Jag skämms inte mer. Jag vill inte att någon ska skämmas för
att man lever med eller är barn/förälder till en missbrukare.
Jag skriver om det här öppet för att jag vet att det finns miljoner
som går igenom/har gått igenom precis samma sak.
Alla vill inte prata om det. För det är en skam.
Det har vi fått höra. För det här ska vi inte berätta till någon.
Ingen behöver veta. Vi ska låssas som ingenting.

Jag tycker INTE synd om mig själv.
Det har varit jobbigt och det är onödigt att jag har
varit tvungen att vara en alkoholists barn.
Men jag kan även känna tacksamhet.
Jag är en erfarenhet rikare.
Är det värt det?
Kanske inte, men jag kan inte göra något åt det som varit.
Så jag måste se det från ett annat perspektiv.
Det är vad man gör det till.
Jag måste ibland få gråta och prata om det.
Fast det är så sönderpratat som det kan bli.
Men jag finner alltid nya minnen som måste bearbetas.
Snart kanske jag minns alla lyckliga och glada minnen också.
En pusselbit i taget och alltid ett steg närmare.
Hur som hellst kommer det alltid vara en del av mig.
Något som format mig till den jag är idag.
Och jag tycker om den jag har blivit, därför kan jag inte
säga att jag önskar att min pappa inte hade varit alkoholist.