.

Varför?
Det är så orättvist.
Varför fick inte du fortsätta leva?
17 år kort liv.
Jag tänker ofta på dig.
När jag hör en ny låt brukar jag tänka att, synd
att inte Du får höra den här, Du hade nog gillat den.
Jag brukar undra hur lång Du hade varit nu, hur Du skulle se ut,
jag brukar försöka fantisera, men jag får bara fram ditt snälla, varma,
mjuka ansikte. Jag brukar undra om Du fortfarande hade varit en datanörd,
hade Du fortfarande varit så där snuskig, eller var det bara för att Du var en
kille i tonåren? Om Du skulle ha tagit körkort, vars Du hade bott och jobbat med.
Jag brukar helt enkelt fundera på vem Du hade blivit.

Du fick inte bli vuxen.
Jag är så ledsen för att Du inte finns bland oss längre.
Ditt skratt.
Vem kunde låta bli att skratta när Du började tokskratta?
Vi hade mycket kul tillsammans, vi mertaungar.
Jag ska försöka att inte gråta mer och istället tänka på alla
roliga minnen vi har tillsammans.

Det känns fortfarande, efter 7 år, helt overkligt.
Det är inte sant.
Jag kan inte tro att det har hänt.
När vi fick veta...det känns som en mardröm jag aldrig vaknat ur.
Det känns som att Du är en dröm. En lek. På låssas.
Du är någon som fanns i våran barndom. Det känns som att Du
är en låssaskompis som vi växte upp från. Att du fick fortsätta
leka medans vi andra har blivit vuxna.
Det kanske är lättast att tänka så.
För det är så overkligt att du inte längre finns.
Jag kommer nog aldrig att acceptera det.
Vi alla saknar dig, hoppas vi syns nån dag igen.

Tänker på dig och din familj idag ♥