.

Jag är inte snäll. Har aldrig sagt att jag är det heller. Jag kan inte säga det om mig själv.
Jag är inte den bästa människan. Jag är väl OK som människa.
Inte jätte bra, inte jätte dålig, Mitt emellan. Men ändå närmare dålig än bra.
Så ser jag på mig själv. Men man... eller jag kan inte vara snäll jämt.
Sen kan jag säga vad jag tycker och det kan anses som att vara elak.
Jag kan leva med att vara elak men jag tänker inte låssas
som att jag tycker något som jag inte tycker.

Många som träffar mig kan uppfatta mig som surig, tyst och som
att jag inte kan tala för mig själv. Kan ge ett exempel.
Jag sommarjobbade på ett ställe och visste självklart inte allt
jag skulle göra, när jag skulle göra det och hur jag skulle göra det.
Innan jag vågar vara mig själv lite mer så kollar jag in dom nya
människorna som jag kommer ha omkring mig. Jag iakttar hur dom
är som människor, hur jag kan skämta runt dom, vad för tok jag kan
säga och inte säga. Så det är inte konstigt att folk får en viss uppfattning om mig.

Jag är sån som vågar fråga om jag undrar något. Jag känner mig
inte dum bara för att jag inte vet något som andra kanske anser
vara en självklarhet att veta.
Jag frågade något (minns inte vad) flera gånger av en fast personal och fick som inte
in det helt (tillägg att jag har rysligt dåligt minne).
Den här kvinnan började tydligt himla med ögonen, sucka och tyckte
att jag var jätte jobbig. Jag var ju ny, hade gett intryck om att jag var
en person som man kunde behandla så här. Men nej nej, där hade hon fel.
Jag lät hon försöka förklara medans hon suckade och himlade med ögonen.
Sen höjde jag rösten litegrann och sa något i stil med att hur ska jag kunna
veta allt det här? Du kan inte sitta här och himla med ögonen till mig när
jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag kan inte veta exakt vad jag
ska göra här om ingen talar om det för mig.
Minns inte ordagrannt, jag har ju som sagt väldigt dåligt minne.
Det blev en lång ramsa i af. Hon blev chockad. Hon trodde ju att
jag var en person som man kunde trycka ner så höjer jag rösten
lite lätt framför alla och hon får känna sig lite dum istället.
Det var inte min mening, att hon skulle känna sig dum, jag ville
bara göra det klart för henne att hon inte kan behandla mig så där.
Nån dag efter det så var vi kanske lite bittra på varann men sen
blev vi faktiskt riktigt bra arbetskompisar som hade jätte roligt tillsammans :)
För hon trodde väl att jag var en tönt innan :D

Sen känner jag många som är så otroligt snälla. För snälla.
Människor som alltid tänker på andra i första hand, istället för sig själva.
Dom vill inte säga nej för att då kanske dom sårar någon.
Det är som att dom tycker att andra är mer värda än dom själva.
Det betyder mer att dom är snälla mot andra än mot sig själv.
Jag tycker det är en jätte fin egenskap (på gott och ont) som jag önskar att jag själv
också hade. Det är lätt att spela på deras snällhet. Jag vet. För min mamma
är en av dom här snälla. Spelade mycket på det förut (såklart) men inte nå mer.
Nu blir jag glad och ger henne komplimanger när hon säger nej.
Lite stake måste man ju ha :)
Samtidigt som dom har svårt att säga nej så är dom ändå helt
genomsnälla fast dom skulle säga nej åt det dom inte känner för att göra.
Det förstår dom inte riktigt. Att dom kan vara lika snäll som vanligt fast dom säger nej ibland.
För dom har ett så gott hjärta så att mitt hjärta
ser svart ut i jämnförelse med deras. Riktigt goda människor som har
hjärtat på rätt ställe, jag ser upp till dom för att dom är så godhjärtade människor.
Jag har några såna här i min närhet. Ni är såna som bara är för snälla.
Man undrar vad man gjort för att få förtjäna eran godhet.
Men ni bara är såna. Godhjärtade människor. Jag ser upp till er.
Det är OK att säga nej när man verkligen känner att man inte vill.

Sen finns det dom som BARA tänker på sig själva. Som verkar
vara en person som är jätte snäll, godhjärtad men ändå på något
sätt ser till att vinna något själv på varje godhjärtad tanke och gärning.
Dom ska vi inte ens tala om.

Jag är väl en sån som är snäll mot människor jag bryr mig om.
Om dom jag inte bryr mig om så mycket skiter jag i.
Skiter också i vad människor tycker om mig, när dom inte känner mig
överhuvudtaget. Däremot bryr jag mig oooootroligt mycket om vad
människor som jag bryr mig om tycker om mig. Skulle nån av mina syrror tex
säga till mig att jag är elak när jag gör så eller så. Så skulle jag först kanske bli
sur. Sen skulle jag tänka på det och antagligen inse att det dom sa till mig var rätt.
Jag är elak när jag gör det, dittan och dattan. För när människor som jag bryr mig
om och som bryr sig om mig påpekar en brist hos mig, som jag kan fixa till,
så säger dom ju inte det för att vara elaka dom säger det till mig för att dom
vet att dom kan säga det till mig utan att det förstör våran vänskap eller systerskap.
I efterhand, när man kanske varit lite sur på det, när man tänkt igenom det så inser
man att man kanske är dum, korkad eller elak som gjorde/tänkte på det viset.

Jobbigt med människor som aaaaldrig kan ändra sin åsikt.
Fast dom tillslut ser hur fel dom kanske tänkte så kan dom inte ge med sig.
Det ser jag som en svaghet. Mesigt och töntigt.

Jag kan ofta vara så här att om jag säger (ett jätte dåligt exempel nu)
- Fyyy vad ful regnbågen är alltså.
Så säger nån annan:
-Nää, jag tycker att den är jätte fin, för att...bla bla bla.
Så kanske jag säger, jaaa, du tänkte så. På det sättet har jag aldrig
tänk på det förut. Vips, så har jag ändrat min åsikt.
Inte för att jag härmar. Utan för att jag aldrig hade tänkt på regnbågen
på ett annat sätt förut.

Nu undrar jag vars jag fick allt det här ifrån?
Är det sånt här som jag går omkring och tänker på?
Ööööh, hoppas inte ni läser allt.
Jag kommer nog snart bomba bloggen med massa små inlägg
så det här försvinner låååångt ner så ni kanske missar det :)
Men skönt att skriva av sig när man är ensam och inte kan
prata med någon om sina tankar :D
Hej då!