.

Vi vet inte vad vi har förrän vi förlorat de?
Kan det vara så. Inte alltid, inte för alla.
Men många gånger inser man inte vad man har förrän det är borta. Det kan vara allt från ett hem, ett jobb, hälsan, en vän, någon som dör osv osv.

Vi ska inte ta saker för givet.
Jag gör ju det själv också, jag låssas inte som om jag är bättre än någon annan. Men det har blivit så klart för mig under hösten, mommo dog och annat skit hände. Saker jag aldrig trodde skulle hända nu.

Men mommo tog jag aldrig för givet.
Ändå är det fortfarande helt overkligt att hon inte finns mer.
Ända sen jag var liten var jag jätte rädd att mommo eller moffa skulle dö.
Och jag har varit med dom mycket, jag har berättat till mommo (och moffa också) vad hon betydde för mig-medans hon levde. Jag har försökt att vara mycket med mommo och det var alltid lika roligt att komma dit. Älskade mommo, jag saknar dig jätte mycket och mertajärvi för mig är inte längre samma sak när du inte finns där.

Men det var inte de jag tänkte skriva.
Jag blir bara så irriterad över folk som låssas att dom var närmare den döda personen än vad dom egentligen var. Varför???
Visst får man ett litet uppvaknande när någon man vet vem det var, men inte riktigt kände. Man kan också bli ledsen för anhörigas skull och känna med dom. Men varför börja låssas som om den döda var någon speciell för dig när du inte brydde dig desto mer, eller ett jäkla skit om när personen levde? När personen är död så är det lätt att tänka och sakna. Men varför i helvete gjorde man inget när personen levde? Då det betyder något. När jag dör vill jag inte att massa folk låssas sakna mig och DÅ kommer på att jag kanske betydde något för dom. Det kommer alltid vara tråkigt när någon man känt dör, man blir ledsen och undrar varför.
Alla som dör blir helgon.

Hörde nyligen att en person dött, som många inte riktigt gillade och hade svårt för. Men när personen dog så tyckte dom de var så hemskt och det var så jobbigt, DÅ fick personen betydelse. Tror ni inte personen hade velat känna sig så speciell när h-n levde ist?
Jag tycker det är hemskt och så fult mot den avlidne att bete sig så här.

Det är väl bättre att visa vad man känner när våra älskade ännu lever?
Man behöver ju inte berätta för precis alla i sin närhet exakt vad dom betyder för en. Man visar genom att bry sig, umgås osv. Handlingar är större än ord.
Jag tycker det är viktigt att visa sin kärlek för dom man älskar och jag ska bli bättre på det, jag ska försöka att inte glömma att allt har sitt slut.

Jag har för mycket tid till att tänka...