.

...på förra inlägget.

Nu när jag läste förra inlägget lät jag väldigt kaxig, hehe.

Tänk att jag (bland annat) är tacksam över att min pappa är alkoholist. Tänk att jag kan känna att jag fått något bra utav en sån jobbig barndom. Jag har fått erfarenheter jag aldrig annars hade fått. Ibland tänker jag på att det hade kunnat vara kul om pappa inte var alkis... men nu är det ju så det är och har varit så länge jag kan minnas. Ingen ide att tänka, "tänk om".
Många gånger har jag blivit arg och svurit över att livet startade såhär för mig och mina syskon. Med en alkisförälder medföljer många jobbiga känslor som man får brottas länge, lääänge med. Men jag har haft turen att få gå i en medberoendegrupp med två helt underbara människor som ledare. Jag har fått verktyg att bearbeta hela mitt liv, kan man säga.

Hade inte jag levt som missbrukarbarn så hade jag inte kunnat känna med andra barn som måste leva under dom här förhållandena. Varje gång jag hör att något barn lever liknande som jag gjort så får jag ont i hjärtat. Jag vet hur det känns. Jag hatar att så många andra måste leva så som jag gjort. Det gör ont och man vet inte ens varför. Man växer upp och tror att det är såhär en familj ser ut. Jag vet i af vad jag absolut inte ska utsätta mina egna barn för. Och tack vare att jag fått leva så här så kan jag hjälpa andra som går/gått igenom samma sak, om jag vill.

Det jag tror jag vill komma fram till är att man måste tänka positivt här i livet, annars funkar det inte. Man måste ha "rätt" inställning, annars blir allt jobbigt och jävligt och det äter upp en inifrån. Tillslut blir vardagliga sysslor också pest och pina. Vem vill leva så när vi bara får en chans på oss att leva?
Allt är så lätt att ta till sig. Om man vill.
Man måste bestämma sig för att man vill ändra sin livsstil. Sen är det bara att göra. Inte svårare än du gör det. Gå emot all skit och ta till dig det goda. Ser du negativt på saker å ting så är det självklart det blir de också. Vi väljer själva så stor del av hur vi vill att våra liv ska se ut. Vi kan styra det mesta helt själv. Det är så, jag är övertygad fast jag själv glömmer bort det många gånger. Men jag vet om det här. Vi väljer själva! Vi (vuxna) ansvarar själv över våra liv, ingen annan. Finns det något i livet som varit/är jobbigt så kanske man måste söka hjälp och få någon att prata med. Hitta problemet som ligger och gror i grund och botten. Bearbeta det, prata, prata, prata. Gråta, skrika, vara arg, deprimerad, alla känslor ska få komma. Det kommer inte försvinna av sig själv. Vi jobbar bort det, fast de alltid kommer vara en del av oss.

Jag bestämde mig för att mitt medberoende inte längre skulle få styra så mycket över mitt liv. Jag påminns av det ibland och det kanske alltid kommer vara så, det kommer ju alltid vara en del av mig och mitt liv. Men till största delen så kan jag koncentrera mig på att jag vill att livet ska vara bra och att jag ska vara så lycklig som möjligt. Man måste träna på att tänka såhär om man vill att livet ska vara ljust och fint.

Förträng inget, det gör dig bara ont.
Ta tag i det.

Nu går min hjärna på högvarv och jag är en djup människa som måste få ut mina tankar.

Det jobbiga är att jag skriver via iphonen. Det blir inte samna sak som när jag gör detta via datorn. Jag kan tänka mig att ytterligare en fortsättning följer. Jag har inte ens fått ut hälften av det jag ville få sagt.. eller skrivet.

Hörs sen då.