go´morron!

Inatt drömde jag att det var dags för babyn att födas.
Vi var på bb och fadern till barnet var helt värdelös som stöd.
Tror han var full eller nått, men jävligt dryg var han mot mig i af.
Så jävla störande. Jag var i samma vecka som jag är nu i men bebisen
ville ut ändå.

En av personalen där kände på min mage och frågade om
jag kände att det var på gång. Jag bah ne..jooo, aaaaj!

Det märks att jag inte är rädd för förlossningen då det var lätt
som en plätt att krysta ut lillen. Från och med att dom sa att
det var pågång så tog det typ 1-3 minuter tills HAN var ute :p
Jag kan inte påstå att jag behövde kämpa så mycket heller,
det är lättare att trycka ut en skitkorv om man säger så.
Jag satte för nån sorts handduk på benen så att inte T
skulle se dit ner, haha. Uuuuuusch.
Sen när jag klev upp från sängen torkade jag bara av murran lite
snabbt så var det som bortblåst, ingen smärta, ingenting, haha!

Det var en STOR pojke med klarblåa ögon, han var som en 4-5 månaders baby.
Jag undrade hur stor han blivit om vi gått tiden ut..
Jag kollade på min son och sa:
-Men att han fick blåa ögon...hur gick det till? (både jag och T har ganska mörkbruna ögon)

Sen helt plötsligt var jag i byn hos Fia där massa folk var samlade.
Jag la våran söta baby i en spjälsäng och han sov så gott.
Massa folk pratade och det tyckte jag var bra så han vänjer sig vid ljud när han sover,
tänkte jag. Jag ville bara att han skulle vakna så jag kunde studera honom.
Jag visste att jag kommer ångra att jag önskade att min sovande son skulle vakna.
Då jag antog att det kommer bli många sömnlösa nätter framöver.
Jag gick och kollade till honom flera gånger.
Jag tänkte på att det var konstigt att han var så stor fast han var så många
veckor för tidigt född och att det var konstigt att han inte liknade nån av oss.
Så sen när han vaknade var han mycket mindre, liknade sin far lite och jag
dubbelkollade ögonen så såg dom ut att bli bruna ändå, haha.

Jag vaknade efter drömmen och kände på mig mage.
"Den är ju kvar!" tänkte jag... Jag hann också tänka att ja,
men den försvinner ju inte påengång efter att man fött barn.
Men jag kom på ganska snabbt att jag hade ju bara drömt.
Jag blev lite besviken när jag kom på hur länge det är kvar
men också glad, för barnet såg inte ut att vara vårat! Haha.

Jaa, vi kan väl sammanfatta det som att jag längtar tills det är dags.

Sen drömde jag också att jag var nånstans i skogen i merta där en
galen gubbe jagade mig med gevär, han sköt mot mig och jag
gömde mig bakom en stor tall. Det var läskigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0