.

Usch vilken mardröm jag hade inatt.
Jag vaknade och var rädd.

Jag drömde en massa innan men när det blev en mardröm så
hade moffa också dött. Vi begravde han i deras källare där
vi också hade begravt mommo, enligt min dröm.
Vi var hos mommo och moffa i deras hus.
Och mommo kom tillbaka en sväng för att hälsa på.
Vi blev så glada över att se henne sen började vi fråga hur det var i himlen.

Mommo var lite irriterad och trött och kollade konstigt på oss.
Hon såg magrare ut än vanligt och hade blåa ringar under ögonen.
-Himlen?
Vi bah, jaa, men dit du har kommit nu efter att du dött.
Hon tänkte en stund och sa, jahaa... men jag är inte i himlen.
Dit jag har kommit är det buckligt cement golv, mörkt, vi går bara omkring,
hela tiden går vi bara och fötterna blöder.
Cement golv och fötterna blöder.

Jag fick för mig att det var typ som ett väntrum.
Ett väntrum ett steg neråt under marken innan dom skulle dömas.
Skulle dom ännu ett steg ner eller skulle dom få komma upp till paradiset.

Det kanske inte låter som en hemsk mardröm som det faktiskt var.
Men när någon så nära en, så älskad försvinner så tänker man,
och hoppas man på att personen kommit i frid och mår bra
på andra sidan, där det är fint att vara.
Så drömmer man en sån här hemsk dröm om sin älskade mommo.
Precis som om nån större makt inte tyckte hon var värd mer än så.

Jag vaknade. Var rädd. Gick på toa.
T vaknade när jag kom tillbaka och jag sa att jag drömt en mardröm
och var rädd. Vi höll hand, la oss närmare varann och jag kände
mig inte lika rädd längre. Hoff, tänk om jag varit ensam inatt.
Vad skulle jag ha gjort då?

Dumma, dumma, dumma dröm.
Jag vill bara drömma fina drömmar om mommo.


Ä l s k a d e   t a n t ,   f y   f a n   v a d   j a g   s a k n a r   d i g .