Tankar.

Vi kan inte låta bli att drömma och fantisera om framtiden - varje dag. Vad vi ska göra när bebisen kommer, hur kul det ska bli. (nu tänker ni negativa och bittra att det är inte så kul alla gånger, vilket vi vet om men jag tror att inställningen till ALLT spelar störst roll ändå, det blir vad man gör det till, en del saker kan man självklart inte rå på) Vi har börjat tänka på när vi åker hem från bb. Första biten från att lämna trygga bb. Då vi ska åka flera mil hem med vårat barn. Då vi börjar livet som en familj. Shit! Det känns läskigt må jag siga.

Vi pratar mycket om hur vi verkligen ska försöka vara ett stöd för varann när det blir tufft. Istället för att bråka så ska vi hålla ihop och vara ett team! Vi ska försöka tänka så. Ingen ska ha mer ansvar än den andra. Klart jag kommer ha lite mer med tanke på att jag blir en mjölkkossa. Vi har bestämt att jag ska kunna gå iväg varje dag, om jag vill. Jag ska inte bli instängd och känna att jag "bara" är mamma. Jag tror att både jag och T kommer behöva en hel del egentid som vi ska ge varann för att orka vara dom bästa föräldrarna vi kan bli. Ja, vi har pratat mycket sånt här. Sen är vi båda väldigt medvetna om att allt inte blir som man planerat, det har vi fått erfara. Men jag tycker ändå att det är viktigt att prata om sånt här så det inte visar sig sen att vi tycker helt olika om allt :) Jag är lycklig över att just T är fadern till barnet, han kommer bli en så jäkla bra pappa, ingen tvekan om det. Det är så kul att uppleva det här med just min T, för att inte tala om hur kul det blir sen. Vi har våra upp och nergångar men det bästa med oss är att vi tar oss igenom allt, våran kärlek är starkare än någonsin-trots allt, mot alla odds. Vi kämpar på och ser framåt. Vi gör det bästa utav det och konstigt nog fått ett helt nytt och bättre perspektiv på allt. Vi tar inget för givet längre och uppskattar varandra mer och på ett annat sätt. Allt ont för med sig något gott? Man måste tänka så om man ska orka med livet. Denna höst har blivit helt fel och inget har varit som de vore. Jag ser ljust på framtiden men tror ändå inte att det inte kan hända mer. Jag är beredd. Jag är stark och klarar allt! Nu skriver jag massa konstiga tankar som vore stannat i hjärnan. Hej då.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0