Det är dom små sakerna som gör det!

God morgon, jag har en jädrans tidig lunch idag, eller vad tycker ni?

Igår gick jag och la mig först vid elva och somnade kanske vid halv tolv.
Det skall icke upprepas!
Jag bör inte lägga mig senare än 22 när jag ska upp 6 på morgonen.

Vi har ju planer på att flytta till något större men nu har vi pratat om det
lite till och jag tror vi kommer bo kvar här i af ett år till, om det inte
skulle råka dyka upp någon lägenhet som man verkligen faller för tills dess.
Jag vill inte ta första bästa, bara för att.
Jag ska fortsätta göra intresseanmälningar och de men jag ska blicka in
på att vi ska bo kvar här ett tag till. Det får bli så att jag får köpa nya
förvaringssystem och rensa bort allt som bara är strunt så alla kläder
och allt ska få plats.

Sen så har min älskade karl (ja nu är jag kär i han igen) snickrat fast
alla lösa kablar som varit lösa nu i si så där 3½år!
Jag har vägrat göra det, det var hans grej att göra och han har sagt men imorgon gör jag det,
eller på lördag, inte nu men sen, sen, sen... Ja ni förstår och jag har hållt
på att bli alldeles sinnessjuk av dom där jävla sladdarna som jag snubblat över
sjukligt många gånger.
Men nu är dom på plats! Förstår ni vilken lycka!?
Det är helt underbart.
Jag kan gå där utan att snubbla, jag kommer kunna dammsuga utan att få psykbryt på
ett gäng med kablar som jag måste lyfta och flytta på för att komma åt överallt.
Det är ett under att jag inte slagit ihjäl mig där förlängesen.
Nu kommer min man slippa det gnället och dom skriken.
Efter 3½år.
En sak mindre att bråka om.
Sen var det ju sååå fult med massa kablar liggandes efter golvet det såg så B-igt ut.
Slarvigt. Fult. Äckligt. Skämmigt.
Vet ni hur länge det tog att spika fast kablarna?
Ja, typ 30-40 minuter.
Inte en jävla dag för sent!

Ni skulle ha sett hur det såg ut innan. Herra Jumala säger jag då bara!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0