.

Det jag egentligen skulle skriva i förra inlägget var att jag har en sån längtan efter en till liten. Jag har haft det sen Tjalle föddes och längtan blir bara större och starkare.

Jag trivdes jätte bra som gravid.
Har aldrig känt mig så kvinnlig och bekväm i mig själv som då. Och lugn var jag! Min hjärna mådde bättre och arbetade på ett helt annat sätt. I slutet var jag lättretlig men jag är nog en av dom få som inte tyckte att det hade gjort något om jag gick 2 v över tiden. Jag kände ingen stress, var aldrig less när det närmade sig v 40, fast längtan efter lillen var enorm så hade jag lätt som en plätt kunnat bära på honom i 2 veckor till <3

Längtan och spänningen när jag krystade ut honom var total! När huvudet var på väg ut tänkte jag bara " nä nu jävlar ska jag ha honom i min famn! NU vill jag träffa honom!" och krystade utav bara helvete och det gick av bara farten så såg jag min guldklimp och blev överlycklig. Just när jag fött honom tänkte jag "redan över? var det där allt? jag vill göra det igen, nu!" haha så sjukt!

Men innan när jag hade värkarna så ångrade jag mig en gnutta över att jag blivit på smällen! Sinnessjuk smärta!

Nä, imorgon får jag ta och skriva den där jäkla förlossnings historien på datorn, så här 1 år senare :-)

NU äre go natt!