.

...har gått sen jag födde våran son. Våran älskade, underbara, vackra son som vi älskar mer än något annat. Hur är det möjligt att känna så här starkt för en människa? Han är vårat allt och mitt liv vore totalt meningslöst utan honom, Charlie John Kvist. Att vara mamma är det bästa som finns. Att vara moster är det näst bästa. Jag älskar systers barn lika mycket som min egen men det är självklart att bandet till min son är mer speciellt eftersom han kommer från oss, från mig. Det är Charlie som vilat i min mage och växt till sig till en människa-i min kropp. Det är så sjukt att tänka att denna lilla person varit i min mage. Lika sjukt som jag tyckte det var när han var i min mage att jag sen skulle ha en bebis i min famn. Nu känns det som att han alltid funnits och förlossningen känns som en evighet sen. Jag ska nog skriva om min förlossning här inom en snar framtid. En barnmorska på bb sa i af efteråt att "det var ju tur att du inte gick på utbildningen för inget blev som det dom berättar på utb". Jag är glad över att jag tänkte att vad som helst kunde hända fram till förlossningen, att jag tänkte att mitt barn kanske inte var frisk, att jag tänkte att det skulle bli riktigt jävla tungt att vara nybliven förälder. Det har gjort så att jag är ännu mer tacksam över våran otroligt härliga son. Vi har haft sån tur med våran unge och jag är så tacksam över det. Alla får inte ha det så lätt med sin bebis som vi har och haft. Han har sovit bra från första stund och han har ALDRIG gråtit under nätterna om han tex inte vart hungrig. Däremot kunde han då och då vara vaken nån timme under nätterna från och till tills han var typ 3 månader. Men vad gör väl det? Då nån natt kunde det ibland kännas jobbigt för man vill ju sova på natten men jag tänkte snabbt att det inte gjorde något just för att han ändå var så nöjd och bara inte var trött just då och tyckte synd om andra föräldrar som kanske hade gråtande barn till på köpet. Inget att gnälla över med andra ord. Två ggr när han var nån månad gammal så grät han nästan 1 timme två kvällar i rad utan att vi inte var helt säkra på varför han var ledsen och det var jobbigt att inte veta varför han var ledsen. Då tänker jag på andra föräldrar som har barn som ofta gråter och man inte helt säkert vet varför, det gör ont att inte kunna trösta sitt barn. Han var också ledsen två kvällar i rad när tänderna var på g. Men det var bara jobbigt för honom när han skulle sova för natten ca 1 timme båda kvällarna och då visste vi ju vad det var så det var inte så hemskt, för oss. Fast man självklart var ledsen över att lillen hade ont. Han har heller aldrig varit gnällig. Bara när han börjar bli trött, hungrig och ibland nu när han börjar bli äldre när han blir less men det är oftast i samband med trötthet/hunger. Det är kul att se när han har börjat visa sin egen vilja. Han är alltid glad direkt han slår upp ögonen. Ibland ledsen förstås men det är inte ofta. Det är farligt när han inte säger något när han vaknar för det har hänt att han kryper mot sängens kant och jag har vaknat flera ggr av att han bara är några cm från att trilla ner. Fast nu sover han nästan varje natt i egen säng, tätt intill våran. Men vi söver honom i våran säng och lyfter över honom och han sover så gott i sin egna säng. Jobbigare är det för oss men det känns som att det är bättre att vänja honom vid det i tidig ålder än när han blir äldre. Han ska ju sova i egen säng tids nog så det är lika bra att börja nu. Känns ändå så taskigt att två fullvuxna människor ska sova tillsammans men en liten bebis ska minsann sova själv. Men då tänker jag att vi förbereder honom för livet för han måste nångång t om flytta ifrån oss och leva sitt eget liv. Det är lite "jobbigt" när han är så snäll. Det är lätt att låta honom krypa omkring på golvet medans jag gör annat som att städa eller bara glo tv. Och med det kommer dåligt samvete fast jag tänker att jag inte måste ge honom uppmärksamhet exakt hela tiden, speciellt inte när han är nöjd med att kryp/åla omkring eller leka med nått roligt han hittat på golvet eller något annat han når till. Jo justja, nu visar han ju också när han vill ha uppmärksamhet, när han inte vill vara ensam i tex hoppstolen och blir lite gnällig när jag/vi försvinner "ur bild". Han har länge kunnat ta sig fram av egen maskin och kunnat klättra upp på knä om man ligger bredvid honom och några ggr har han spontant ställt sig, oftast om man legat i sängen och han luffsat omkring och först stått på knä lutandes mot mig och sen en sväng stått på sina egna fötter. Det är såå kul att se honom växa och utvecklas. Han har inte brottom men han är så uppmärksam på allt omkring och bara gör massa nya saker hela tiden. Här för nån vecka sen följde han en mygga med blicken tills den försvann. Tänk vad en sån liten sak kan göra en mor glad och stolt, haha :) Jag har massa mer att berätta om min härliga son men nu är jag så pissis så jag kan inte koncentrera mig längre på mitt skrivande så jag sätter punkt nu.