Separationsångest.

Till helgen är det planerat att vi ska ha barnfritt. H J Ä L P!

På torsdag eller fredag åker jag och Charlie till mamma och på fredag em åker jag, helt själv tillbaka till Kiruna. (åker tillbaka till byn på söndag och stannar där nån dag) Ensam! Fattar ni? Jag har inte åkt själv den sträckan en enda gång det senaste året, varje gång har åtminstone min lilla prins suttit i baksätet.

Det kan hända att jag backar ur.
Det biter i mitt hjärta att vi ska vara ifrån varandra en hel helg. Jag vet inte om jag kommer klara av det. Samtidigt som jag vet att han kommer ha det förjävla bra med sin mommo och det kommer säkert vara jätte skönt att vara helt själv. Bara vara Lisa och ladda upp mammabatterierna ordentligt.

Men tänk om han tror att jag aldrig mer kommer tillbaka? Tänk om han vaknar på natten och är jätteledsen och bara vill ha sin mamma där och undrar vars jag är. Tänk om han känner sig övergiven.

I höstas var jag och barnets far över dagen på ikea, mommon var med Charlie men vi kom hem först efter att Charlie hade somnat och det hade inte vart några problem. Men nu snackar vi en hel helg alltså.

Det är ju inte heller så att jag ska göra något mer speciellt än att kanske gå ut och festa lite vilket jag faktiskt inte känner mig speciellt sugen på så han måste ju inte åka dit. Jag fick bara en idé igår om att jag ville vara själv kommande helg och det kändes bra men ju mer jag tänker på det, desto värre känns det. Men jag tänkte att vi provar ändå. Känns det för jobbigt för mig eller lillen så åker jag tillbaka redan på lördag eller på fredagen om jag är nykter (hahaaa).

Sen bör ni alla veta att Charlie verkligen älskar sin mommo! Direkt han ser henne ska han upp i famnen, kramar henne och håller hårt runt hennes hals, lutar huvudet mot axeln och man ser tydligt att han saknat henne och så ser jag hur trygg han känner sig med henne så den biten är jag inte orolig över. Han kanske behöver en paus från sin tråkiga mamma också och kanske bara tycker det är skönt att slippa mig :D Så kommer han ju ha sin mommo alldeles för sig själv och det händer inte ofta.

Ja hörri, vi får se hur det blir.
Hade behövt fixa en del här hemma också som är lättast om ingen liten skrutt är med.

Sen undrar jag vad tusan man gör en hel dag utan sitt barn!? Tappar andan lite lätt av blotta tanken. Ska jag vakna av mig själv, kunna ligga i sängen hela dagen om jag så behagar, ska jag kliva upp här på morgonen helt jäkla ensam?

Hjälp...

Min älskade, älskade unge.
Du är det bästa som hänt mig.


Kommentarer
Postat av: Julia

Jag förstår separationsångesten! Helt och hållet! Vad gjorde man innan man fick barn?

2013-02-12 @ 09:57:17
URL: http://Http://martajuliavictoria.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0