Saknar dig.

Jag saknar min mommo så himla mycket. Hon hade älskat Charlie och sagt att han är så glad och ser så välmående ut. Hon hade blivit förtvivlad varje gång han fick dricka vatten istället för mjölk. "Vatten smakar ju ingenting!"

Det är såå otroligt tomt utan dig mommo. Det är en bit av mig som är borta, du fattas mig. Jag önskar såå att du skulle finnas här med mig, nu när jag också är mamma. Du skulle aldrig tro mig när jag hade berättat att jag tyckte om att föda barn. Det gillade inte du. Du tyckte det var en pina och led verkligen med dom som skulle föda. Visst var du med mig på förlossningen mommo? Visst var du det? Visst var du med mig när vi fick våran fina son? Visst var det väl du som såg till att jag fick den bästa förlossning man kan tänka sig, som "plåster på såren"? Jag tänkte på dig så mycket när jag låg där med mina värkar, jag kände en doft och tänkte på dig.

Ofta när jag söver Tjalle så tänker jag på dig och brukar uppleva ett lugn för både mig och Charlie, en kort stund efter att du kommit i mina tankar.

Jag tänker alltid att jag kommer in hos er, möter dig i hallen, precis som vi brukade göra. Du blir så glad, lyfter båda armarna och jag får en kram. I tankarna släpper jag inte taget. Jag håller om dig och du mig. Jag känner din doft, hör din röst och känner hur din kärlek drar över mig. Jag ser dig i din bula mössa, som bara har fodret kvar. En blå kofta med ljusblåa linjer. Dina svarta mjukisbyxor med lila rand och dina blåa foppa tofflor. Haha, kläder var inget du brydde dig om.

Jag blir alltid helt varm av denna tanke. Glad. Och ledsen. Jag hoppas verkligen att vi ses en dag igen, för om vi gör det så känns inte döden lika mörk och kall. Jag älskar dig så mycket och saknar dig ännu mer.

Många har nog svårt att förstå saknaden efter en "gamling" men du är något helt utöver det vanliga. Ingen är som du och ingen som inte kände dig kommer aldrig någonsin förstå vilken underbar härlig energi du hade. Den värmen du utstrålade går inte att beskriva. Och som ditt barnbarn tror jag att man fick det där lilla extra av dig, älskade Ebba Villhelmina, jag kommer aldrig någonsin sluta längta efter dig <3


Kommentarer
Postat av: Lotta

Saknar också mommo så otroligt... Nånstans i mitt huvud tror jag att hon ska komma tillbaka, ett liv utan mommo känns ännu så overkligt

2013-01-12 @ 16:20:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0