.

Jag vill skrika. Lägga mig ner för att dö för en stund, pausa hjärnan som aldrig sover och går på högvarv mest hela tiden. Det gör mig så trött. Jag skulle vilja åka iväg och bara vara för mig själv ett tag, komma fram till något bra och få se mina egna tankar kristallklart. Utan att någon distraherar mig. Jag vill bryta ihop men när ska jag kunna eller ens ha tid med det? Vem hjälper mig upp när jag inte kommer kunna stå själv? 

Människor. Mitt favoritämne, det som intresserar mig allra mest är människor och våra tankar. Att spekulera hur någon blivit på ett visst sätt eller att försöka räkna ut varför människor beter sig som dom gör. Jag vill bara hoppa in i allas hjärnor och se vad alla tänker, varför dom tänkte så och få veta vad som skadat dem. Något helt omöjligt men ändå något jag vill. Människor. Det finns så många jävligt korkade människor som jag inte kan förstå mig på, men jag försöker förstå. Hur kan en människa vara så blind? Hur kan man så länge missa allt det fina man har? Hur fan kan man sumpa så mycket med sin egen dumhet? Hur kan man förlora allt med facit i hand? Det kan bara en riktig idiot klara av. Hur dum får man bli? Är det när man bara ser sig själv och missar allt annat? Ingen kan väl göra annat än att avguda dig va? Att vara uppfostrad till konung kan inte vara lätt när man blir vuxen och inte kan ta sina egna konsekvenser. Vilken panik när man långt in i vuxen ålder vaknar upp mitt i verkligheten och inser hur mycket av det viktiga i livet man missat för att man inte varit något annat än en äcklig egoist hela livet och tyckt att man ska rulla ut röda mattan när lilla konungen gjort entré. Vilken skam att vakna till och inse att man inte gjort något bra för någon annan än sig själv. Att inte kunna offra en bit av sig själv för att ge till någon annan är en svaghet. En svaghet som äcklar mig. Hur kan...eller...tänk att en sån här människa förväntar sig att bli fortsatt behandlad som en kung, trots allt. Bara det. Vakna upp för fan och ta av dig din jävla plastkrona du föddes med.